Fick en artikel skickad till mig om otillräcklighet.

Så sant, så mycket det kan ställe till med.

Att det leder till ohälsa är ju faktiskt inte så svårt att förstå.

Jag känner igen mig när jag läser texten.

När man hela tiden vill vara till lags till andra, vara snäll, hjälpa till och samtidigt få ihop det.

Ibland krockar det med annat, vad ska man välja, gör man det ena så känner man sig taskig mot den andra och visse varse.

Egentligen voro det helt ok att säga nej och bara lyssna till sin kropp, för den inte orkar.

Men oftast lyssnar man inte på den utan man kör vidare ....... 

och vidare.

Känslan man bär på är bara man själv som kan känna.

Alla är vi olika och alla tar vi och hanterar saker på olika sätt.

Till sist hamnar man där man inte vill vara.

I artiklien stod det något klokt.

Man ska lära sig att säga 

- Jag gör så gott jag kan, och det är gott nock.

Lyssna på kroppen, det är mer värt än att gå in i väggen.

Det tar längre tid att komma till baka än att säga nej nån gång då och då.

KÄRLEK TILL ER ALLA