Jag kommer ihåg att, när du fick veta att du hade diabetes, vi spekulerade om det berodde på att du/vi ätit för mycket godis och speciellt salt godis, för det hette ju ”sockersjuka”. Tänk så lite vi visste!
Ett annat starkt minner var på ett kalas hemma hos dig. Det bjöds på kakor och tårta och vi andra åt medan du satt och ”knaprade” på ett knäckebröd. Jag kommer ihåg hur ledsen du var och får dåligt samvete när jag tänker på det.
Jag kommer också ihåg alla tidiga morgnar, då du var tvungen att gå upp för att ta ditt insulin och äta. Det kändes som att du var en ”slav” under klockan, frukost-mellanmål-lunch-mellanmål... det fanns ingen frihet att själv bestämma mattider..
Jag kommer också ihåg när vi begav oss ut och tågluffade, påsen med sprutor och alla kapslar med insulin som tog halva ryggsäcken. När du skulle ta ditt insulin, stod vi i en ring runt dig, för att skydda dig mot nyfikna blickar, när du drog in insulinet i sprutan och sedan fick ”knacka ut” luftbubblorna. När vi sedan kommer ner till Grekland var första prio att hitta ett ställe med kyl, där insulinet kunde förvaras. Jag tänker också på rädslan du/vi hade för att någon skulle stjäla eller vi skulle bli av med ditt insulin, det var ju livsviktigt för dig.
En gång skulle jag prova att sticka mig i fingret för att kolla blodsockret, AJ! vad det gjorde ont och det gjorde du flera gånger om dagen.
Jag tänker också på hur det har förändrats t.ex. när du fick din ”penna”, man märkte knappt när du tog ditt insulin. Givaren du har på ärmen som du synkar med telefonen, vilket otroligt bra hjälpmedel.
Tänk vad tiderna förändrats, vad lite man visste för 40 år sedan och så mycket mer man vet nu. För mig är du en riktig hjälte, du har inte låtit sjukdomen hindra dig från att leva livet och följa dina drömmar.
Din vän för alltid!

 

 

 Bilderna är ifrån när vi tågluffade 1986