Inget kul att vakna till en känning.

Jag är otroligt tacksam att jag har min Dexcom som varnar, men på något sätt var jag så trött att jag ignorera den.

Den pep några gånger men det var som om jag inte hade krafter till att gå upp.

Men nere på 2,8 då sa min kropp oxå till.

Jag svettades, darra, och kände mig omtöcknad.

Nu var det på allvar, tanken på att förlora medvetandet skrämmer mig.

Jag lyckades få i mig druvsocker, de som känner mig vet att jag egentligen hellre äter godis för jag tycker att jag kan passa på och få det goda när jag ändå ska trycka i mig något för att få upp blodsockret.

Nu sitter jag här vid köksbordet, jag har fått i mig en smörgås oxå.

Nu vet jag vad som väntar, ett skyhögt blodsocker. Allt jag har ätit + rekylen ifrån levern. Den spottar ut alla sina sockerreserver en överlevnadsinstinkt som den har. Tyvärr tar det för lång tid att vänta på när man är så låg så man måste själv hjälpa till med druvsocker eller något annat sött.

På halvtimmen jag suttit här o skrivit,

Ja då händer det jag precis skrivit om.

Man kan se på pilarna som pekar uppåt och dessutom två stycken att det kommer inte sluta på 15,0

När jag var 18 år gifte jag mig.

För det kan man säga, man är verkligen gift med sin diabetes ett livs långt commitment.

(And I hate it, I would like a divorce)

Mysigt med ett tänt ljus ialla fall.

Det var ju första advent igår ju.