På 80- talet var allt annorlunda gentemot hur det är
idag. Utvecklingen har verkligen gått framåt. Förr tog man insulin som man fick dra upp i en spruta en gång om dagen. (Monotard hette det jag fick) man var jätte styrd av att äta på sina bestämda tider.
Blodsockermätarna var stora som bara det.

Ett halvår efter jag insjuknat drog jag till New York ett år, ett fantastiskt år hade jag.
Ibland tänker jag på mina föräldrar, litade de fullt ut på att jag klara av min typ 1 diabetes eller hade de en oro hela tiden? De kunde inte ha koll som det går att ha idag för anhöriga.

18 år, och jag var nyfiken på livet och gjorde galna saker som kanske inte var dom bästa, men jag lärde mig och mest av allt att allt är möjligt trots min sjukdom, det kräver bara planering.
Idag med dagens teknik är det än lättare.
Hur upplever ni det som haft det i många år?

Förr upplevde jag att man kände sina signaler på ett annat sätt, man var liksom tvungen att känna efter. Ibland kunde man känna av dem lite sent, speciellt vid låga värden.

Dexcom G6 som jag har idag är ett fantastiskt hjälpmedel, ibland tänker jag hur har jag klarat mig innan.

Engångs sprutor jag hade på 80-talet.

Penna jag använder idag.

 Det eviga stickandet i fingrarna för att veta sitt värde. Om det var på väg upp eller ner hade man ingen aning om.

Bara att testa efter en stund och se.

wow 🤩 vilken lyx att bara titta på sin klicka och se sitt värde och dessutom få varningar 💙

Inlägg jag lagt upp på Barndiabetesfondens Instagram

Barndiabetesfonden